Jag deltar i Leica Users’ Group’s “print exchange”. Det började med att vi skulle jämföra olika tekniker för kopior, men det övergav vi snabbt och vi byter bilder med varandra bara.

För ett par år sedan fick jag utmärkta resultat genom att använda Epson C86 tillsammans med MIS Associates’ pigmentbläck (bara svart och grader av grått). Men så smångingom klappade skrivaren ihop, efter flera hundra bilder och nästan samtidigt fick Epson igenom en monopol på bläck och slog ut andra leverantörer.

Men nu har jag en Epson Stylus Pro 3800 och de har tydligen lyssnat på kritiken. Det gick nämligen inte att få bra svart-vita utskrifter. Men var hänvisad till olika tredjeparts program som Quadtone RIP eller liknande. Det stämmer inte längre med 3800:an.

Den här bilden togs för över 30 år sedan. Jag skannade in negativet med en Nikon LS-5000 och skrev ut den på Ilford Gallerie Smooth Gloss. Att jag valde just den här bilden beror på att jag har en gammal kopia från 70 talet av samma bild på min favorit kombination: Agfa Portriga Rapid tonad i selen. Det är det resultatet jag har eftersträvat med digitala utskrifter. Att jag valde Ilford Gallerie Smooth Glossy hänger ihop med att det var det jag hade hemma i tillräckligt stor mängd för att delta i utbytet.

När jag arbetade i St. Louis åkte jag alltid bus fram och tillbaka till jobbet. Bilden togs under en sådan resa.

Den togs med en Nikon mätsökarkamera (SP) laddad med Ilford HP4.

Jean är en gammal vän till familjen. Vi går tillbaka längre än familjen, faktiskt. Ewa, Jean och jag träffades på en kibbutz i Israel för snart 33 år sedan.

Jean is an old family friend. In fact, our friendship predates the family. Ewa, Jean and I all met on a kibbutz in Israel about 33 years ago.

Det finns flera bilder från Lysekil i skokartongen.

There are more shots in the shoebox.

Mads är en vän från Helsingør. Vi känner varandra från en epostlista, LUG (Leica Users’ Group) och bor så pass nära att vi kan träffas. Ibland har jag vägen förbi när jag åker till Odense och ibland bestämmer vi oss för att träffas halvvägs. Varberg blev det.

Mads is a friend from Helsingør. We got to know each other through the LUG (Leica Users’ Group) and live close enough that we can meet. Somethings I pass by when I am on my way to Odense and other times we simply decide to make an effort and meet half-way. Varbarg this time.

Han hade sin Iskra med sig och det är inget man laddar på stående fot (bokstavligen).

He had his Iskra with him and it is nothing you load on the fly.

Det var kallt, mycket kallt. Så nära havet blåser det och luftfuktigheten tränger igenom allt.

It was cold, very cold. That close to the sea the wind whips you and the humidity seeps through everything.

Efter en absurd, kafkaliknande, uppgörelse med ett gäng svinbönder i Randers, Danmark, har jag lyckats få arbetsro igen. Jag har flyttat dlridings.net till Oderland i Kungsbacka. Jag har anlitat Oderland i ett par år, lika länge som Danhost i Randers. Skillnaden är som natt och dag där Oderland står helt för sig själv vad gäller kvalitet och service. dlridings.net har alltså flyttats, men det ska inte märkas, hoppas jag. Det var aldrig något att klaga på Danhosts tekniska tjänster, men människorna bakom förstärker den nya bilden omvärlden har fått av Danmark, tyvärr.

Vi håller på med att lämna den mörka årstiden. Jag lämnade USA en gång i tiden av flera skäl, men ett av dem var att jag inte trivdes med de extrema årstiderna: varmt, mycket varmt med hög luftfuktighet på sommaren och kallt, mycket kallt med hög luftfuktighet (som kunde lika gärna frysa till ett sken av is över allt som inte var inomhus) på vintern. Och vad flyttade jag till? Extrema skillnader mellan ljusa och mörka årstider. Kallt blir det här i Sverige också, men här på västkusten blir det aldrig lika kallt som St. Louis eller Chicago.

Men fotografi bygger på ljus. I många år kom jag inte ens igång här uppe i norden. På vintern kunde det vara 1/60 @ 2.8 vid EI 1600 mitt på dagen och på sommaren var det lika extremt åt andra hållet. Men jag är svensk nu. Jag kan leva med det (jag är svensk och försöker övertala mig om att jag kan leve med det, åtminstone).

Jag åker tåg mycket och ofta. Man träffar inte många människor i norden i bästa fall. På vintern, träffar man ännu mindre.

Köpenhamns järnvägsstation har varit en mycket imponerande byggnad … som nu är fullständigt våldtagen av ett innanmäte som närmast kan beskrivas som ett kiosklandskap. Jag försöker vända den sidan ryggen.

Folk skyndar fram (och aldrig tillbaka), stannar, tittar på tidtabellen och ivägen igen.

Det finns flera bilder från samma plats, fast vid olika tidpunkter i galleriet. Ett par av de senare som jag tycker om togs lite tidigare på dagen:

Att döma av det stora hallå som danskarna gör av huvudbonader och icke-danskhet (danskhet är viktig i Danmark; man kan läsa pseudoseriösa artiklar om det i mainstream dagstidningar varje vecka) så skulle man tro att landet översvämmades av personer som saknar danskhet. I själva verket finns det inte många utlänningar i Danmark. Man reagerar lite när man ser några.

Men det blir ljusare!

.

Men också inte … Ole försvann 30/12.

Alla togs med mekaniska kameror (Leica M2 eller Leica IIIf).

Galleriet för november och december.